Teletubbie?

Jag undrar när modeskaparna ska vakna och skapa snygga kläder för oss storvuxna så att vi slipper se ut som teletubbies i joggingbyxor och t-shirt? Jag vill med se bra ut, men det finns verkligen inte snygga kläder för nån i min storlek. I varje fall inte så lättillgängligt. Tröjor hittar man kanske,vissa skjortor likaså men byxor är svårt.. Men det har blivit bättre iaf, förr fanns typ ingenting att hitta...Men jag hoppas på att tappa en massa kilo och det har börjat bra :)

Jag ska snart få en kallelse för en konsultation för en magsäcksoperation och jag tror att det kan bli en bra sak för mig att göra. Jag vill verkligen få uppleva så mycket saker i livet, bland annat en vandring på den sägenomspunna Santiagoleden igenom baskien och spanien. Jag vill vandra de åttio milen utan att dö första dagen. Om jag tappar en massa kilo så kommer jag enklare kunna uppleva livet. Jag vill leva och om priset för det är en operation som gör att jag inte kommer kunna äta mer än minimalt så får det bli så.

Jag är dessutom trött på att vara obekväm i min egna kropp, jag är trött på elaka kommentarer (även om de är få nuförtiden) och jag är trött på att sticka ut på det sättet jag gör. En liten utmaning till modegurun Sofi på aftonbladet är att leta fram snygga kreationer för oss 250kgs klumpar, men det lär ju inte hända..

Jag vill inte bli pinnsmal, inte heller ett muskelberg a'la Arnold Schwarzenegger. Jag är gärna rund och go, men jag vill vara hälsosam och vältränad, och då finns inga andra sätt än att sluta komma med ursäkter och ta tag i saker.

Gamla buddhister hade ett talesätt, "Don't try, you either do or you don't" och så måste jag nog tänka med. Det är allt eller inget om man har sin hälsa som insats.

Som ni inser nu kanske fungerar denna blogg som en manipulering för mig själv att ta tag i saker, det är bloggens riktiga syfte, att ni läser är bara en sporre som får mig att kämpa mer för jag vill inte misslyckas mer. Jag är trött på att misslyckas med saker som jag egentligen vet att jag kan klara...

När man är så stor som jag är inte hårdmotion något större alternativ, jag får öka min förbränning genom att äta rätt och jag tror att viktväktarnas mat faktiskt gör det för min del. Sen kan man nog promenera och svänga på armarna i all ära, men äter man inte rätt lär inte så mkt ske ändå tror jag...

länk 1 2 3

En massa skit

Det är helt otroligt att man kan ha petat i sig en massa skit utan att veta det. Det är knäppt att man inte inser hur onyttigt vissa saker är och tack vare viktväktarnas checklista inser jag nu hur fel jag har ätit. Jag har ju alltid varit en av de tjockisar som sagt att jag inte äter såå mycket, vilket i sig har varit sant. Men istället har jag ätit så sjukt jvla fel saker utan att tänka på det.

Det blir till att lära om och lära rätt så blir det nog bra i längden. 17,2 kg på en och en halv månad (typ) är en bra start, men det är en lång väg att gå och jag har tur som har en så fin stöttning av min flickvän och familj för jag behöver nog all kraft jag kan uppbåda i detta.

En dag i taget kan ju bli till en evighet till slut. Jag vill leva ett långt och lyckligt liv och jag vill verkligen resa runt världen med min söta flickvän och ska jag göra det senare i livet så får jag allt lov att anstränga mig nu.

En del av livet nu kommer bestå av att försöka äta ren mat, utan en massa tillsatser och utan så mycket mejeriprodukter. Att hålla fett och socker till ett absolut minimum trots att jag är väldigt glad i det så kommer det fungera. Med rätt kryddor och örter kan man nog få de flesta nyttiga rätter att smaka gott :)

Jag gillar stark mat så det blir att krydda mycket och äta rätt. Jag tror inte ett ögonblick på att man kan gå ner i vikt utan att banta om man inte redan är liten, är man i min storlek så får du fan anstränga dig för att bli smal. Det finns inga genvägar eller fusk. Kanske kan man anse att en magoperation är en genväg, men den leder ju i längden till en massa jobb med maten den med...So one needs to work to win..

Länkar 1 2

Ett nytt liv

Det är dags nu. Nångång i livet måste man inse att det inte längre fungerar att leva som man gör. Nångång måste man faktiskt ta tag i sig själv och göra något åt situationen. Jag har tappat 17,2 kg sedan jag startade mitt nya liv. Jag väger nu 246,2 kg och det är på rätt väg men jag har väldigt långt kvar innan jag är där jag vill vara.

Det är en pärs att ställa sig på vågen, jag hatar det mer än vad en normalviktig person kan ana och att se siffrorna på vågen gör inte sällan att man får en klump i magen. Det är inte kul att väga som tre fullvuxna karlar. Det innebär smärtor, det innebär ett socialt hämmande och en stigmatisering av samhället som folk inte inser. Är man fet är det öppen jakt på att bli kränkt och retad. Man är ju fet, man får skyllla sig själv. Okunskapen är skrämmande i detta samhällsproblem.

"Det är ju bara att banta" säger folk var och varannan dag, och ja det är bara att banta, många överviktiga personer bantar i hela deras liv. Och om en normalviktig person ska gå ner 5 kg så är det bara att banta, men ska man gå ner 105 är det inte lika enkelt. Man inser inte hur stor man är innan det är försent. Man blir nästan blind i sin egna viktökning.

Den här bloggen ska handla om mat,kärlek,ångest och att göra något bättre i livet än att växa..